Måndag

Nu har jag kommit hem efter 6 veckor i paradiset. Jag har haft det heelt underbart men att säga hej då var inte det roligaste. Det kändes som att någon stod på mitt hjärta medans någon annan satte in knivar i det.

Det har varit en helt otrolig känsla och jag har fått upplevt så mycket nytt som jag aldig kommer glömma. Jag är stolt över mig själv att jag tog denna risk att åka ner helt sälv.

Adem har åkt in i lumpen nu och jag trodde inte att vi skulle få prata på 2 månader, MEN IDAG RINGDE HAN MIG!!!! åhh, mitt hjärta blev helt igen när jag hörde hans röst. Han lät glad och då blir jag glad också! Det känns bra att vi kan prata varje dag om vi vill, innan trodde jag inte ens att jag skulle få höra hans röst, att jag inte ens skulle veta om han var vid liv.
15 månader är lång tid men jag veet att vi kommer klara det och när vi har klarat det här så är vi starkare än sten som Erika skulle ha sagt:D

Herregud, jag kan inte sitta still nu... jag är så lycklig!


Tack älskling för att du finns!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0